Lobotomi, datorhaveri och sömnlösa nätter

Sedan farfar gick bort har det mesta bara varit som i en dimma. Tankarna har hela tiden varit nån annanstans än där de borde. Det mesta man har åtagit sig har gått åt skogen. Dansen har gått sisådär. De måste undra om jag och mamma har genomgått gemensam lobotomi eftersom vi helt plötsligt dansar som fågelskrämmor. Inte för att jag vill påstå att vi var superbra innan, men vi vimsade inte runt lika mkt som vi har gjort nu. Och så ska vi inte ens tala om krocken. Det känns lite som att det var mitt fel. Fast det inte var jag som körde. Men ändå. Det var ju jag som ville ha skjuts och hade bråttom. Men nästan-krocken veckan därefter var faktiskt inte vårat fel.
Och datorhaveri har vi haft, både mamma och jag. Sådär lagom kul när allt försvinner, förlossningsbilder och så vidare. Mamma hann iallafall rädda det mesta på sin dator, till skillnad från mig. Men om jag inte tror helt fel så ska de flesta bilderna finnas kvar, fast utspridda här och där. Så det är bara att börja skrapa ihop de igen. Och sen ska jag se till att de finns lagrade på ett bra ställe.

Lilleman har kommit på att han har en röst. Han experimenterar heeeeela tiden, genom att skrika, tjuta och låta lustigt. Och så skrockar han lite belåtet åt sig själv när han åstadkommer extra gälla eller roliga ljud. Tillochmed i sömnen tränar han rösten.
Inatt roade han mig med att gnälla och vilja komma upp ur sängen två gånger i timmen hela natten. Tror att han kanske har lite ont i öronen eller något. Men ikväll har han fått en panodil så jag hoppas att han sover bättre inatt. För allas skull, men mest för min egen. Jag vet inte hur mitt humör pallar en sömnlös natt till..
Nu ska vi se en film. Om jag orkar hålla mig vaken, vill säga.