Vila i frid.

I natt somnade min kära farfar in för sista gången. Trots att det smärtar otroligt mycket varje gång jag tänker den tanken, känner jag också en lättnad, för nu vet jag att han inte lider mer.
Det är konstigt, för livet flyter på i samma takt som vanligt. Jag har ju ett nytt litet liv att ta hand om. Och han gör minsann klart för mig att jag inte får glömma bort att roa honom, ens för en liten sekund. Och det hjälper mig att hålla humöret uppe. Men så kommer tankarna på farfar, alla minnen, och allt jag vill är att gråta.
Jag antar att det enda man kan göra nu är att ta en dag, en stund, i taget. Dom säger att smärtan försvinner så småningom, och det gör den. Men just nu känns det bara så otroligt jobbigt...